-

Varför är det så att det är de dåliga minnena som man inte kan sluta tänka istället för alla de underbara minnen man har. Hur kommer det sig att man undermedvetet skjuter undan allt de goda för att vara ledsna? 

Är människan kanske bara en varelse som tycker synd om sig själv?

Människan beklagar sig, gråter och har otroligt många beroenden och deprissioner. Är människan bara ett patetiskt försök till en självsäker och stark sak? Vad gick fel? Är det kanske vi själva som blivit programerade. Kanske sitter det ngra gubbar i rymden (nej inte Gud) Några fula gubbar som bara spelar med oss. Vi kanske egentligen är ett levande THE SIMS!? Hur stark man än tror sig vara slår de där tankarna upp och man kan inte sluta tycka synd om sig själv? Är kanske alla dessa deprissioner svaret på att bättre utvecklat och en fredlig värld? Om vi nu har valet att bestämma hur vi ska vara som person. (Detta stödjs dock egentligen inte eftersom att det har bevisats att miljö har en stor inverkan på hur en människa utvecklas och dess egenskaper.) Men tänk om!? Om vi bara klunde sluta tycka så synd om oss själva skulle då livet bli enklare? För det ser ju inte precis ut som att vi mår bättre av att sitta och tycka synd om oss själva!! 

Puss och Kram!